Strömming
Strömmingen (Clupea harengus membras) är en i Östersjön levande underart av sill. Som sill räknas de fiskar som består av över tio viktprocent fett. Fisk med lägre fettprocent kallas strömming. Strömmingens sidor är silverskiftande och ryggen skiftar i blåsvart eller blågrönt. Magen är vit och känns rätt så vass på grund av vasskantade fjäll. Strömmingens fjäll lossnar lätt, den har ingen sidolinje och munnen är rätt så stor och tandlös. Strömmingen liknar vassbuken. Vanligtvis är strömmingarna 15-20 centimeter långa.
Strömmingen äter huvudsakligen djurplankton, men också bottendjur och småfisk duger som föda. Strömmingen letar efter föda med synen och
upptäcker födan först på några millimeters avstånd. Strömmingen äter mest på sommaren under varmvattenperioden och slutar så gott som helt att äta då vattentemperaturen sjunker under två grader.
Strömmingens fortplantning och tillväxt
Strömmingen når könsmognad som 2 – 3-åring. Strömmingens lektid är på våren i maj-juni, men man kan påträffa lekande strömmingar från tidig vår ända in på senhösten. Strömmingen delas enligt lektiden in i vår- och höstlekande. De höstlekande strömmingarna utgör bara någon procent av beståndet. Strömmingarna leker i stim i grunda strandvatten på 1 – 8 meters djup i cirka femgradigt vatten. På sommaren då vattnen blir varmare kan strömmingarna leka till och med på några tiotals meters djup. Strömmingen leker vanligtvis i innervikar, men i övergödda områden har strömmingen börjat leka längre ut i skärgården.
På våren kläcks ynglen på några veckor men på sommaren då vattnen är varmare tar det bara några dagar. Då ynglen kläcks är de 5 – 7 millimeter långa och genomskinliga. Under det första året når stömmingen vanligtvis en längd på 10 centimeter. Efter det första året avtar tillväxten, men tillväxten varierar mellan olika områden och från år till år. De mest snabbväxande strömmingarna påträffas vid sydvästkusten och de långsammast växande i Bottenviken
Strömmingsfiske
Sett till fångstmängd är strömmingen den viktigaste fiskarten i Östersjön och i Finland. Strömmingen utgör nästan två tredjedelar av Finlands fiskfångst och tillsammans med vassbuken utgör strömmingen 95 % av Finlands havsfångster. Trål- och ryssjefisket efter strömming och vassbuk fick år 2018 MSC-certifikat, som första i Finland. Bottenhavet och Skärgårdshavet är de viktigaste strömmingsfiskeområdena. I det kommersiella fisket fångas största delen av strömmingen med trål, men även ryssjor och nät används. Fritidsfiskare fiskar strömming med strömmingshäckla och med nät.
De kommersiella strömmingsfångsterna uppgick år 2020 till 92,5 miljoner kilo medan fritidsfiskarnas fångster var cirka 0,9 miljoner kilo.
Strömmingens utbredning
Strömmingen förekommer i hela Östersjön, också där salthalten är låg. Man kan påträffa strömmingsyngel i åmynningar, men inte äldre individer
Mer strömming på matborden!
Strömmingen är en av de bästa matfiskarna. Den är
förmånlig, tillgången är god och den är mångsidig.
Strömmingen smakar gott som rökt, inlagd eller
halstrad, utan att förglömma de traditionella strömmingsbiffarna.
Det rekommenderas att man ska äta fisk minst två
gånger i veckan och variera olika arter. Strömmingen
innehåller rikligt med hälsosamma fettsyror, men
som en fet fisk ansamlar strömmingen mer miljögifter än fisk med lägre fetthalt. Därför ska barn, unga
och personer i fertil ålder inte äta över 17 centimeter långa strömmingar mer än en till två gånger i
månaden.
Konsumtionen av strömming har minskat drama -tiskt i Finland och numera äter finländare mindre än ett halvt kilo strömming per år. Nu är det dags att ta tillbaka strömmingen på tallriken!
Läs mer i vår strömmingsbroschyr!
Finlands rekordströmming fiskades med nät i Skärgårdshavet år 2022. Den vägde 726 gram! Du hittar alla Finlands rekordfiskar på vår rekordfisksida.
Strömming fiskas med: trål, ryssjor, nät och strömmingshäckla