Search
Close this search box.

ARTIKKELI

Esa Lehtonen – fiskevattnens Oppfinnar-Jocke

Esa Lehtonen

Forskningsingenjör Esa Lehtonen har under sin långa karriär vid Naturresursinstitutet jobbat med redskapsutveckling ur olika synvinklar. Efter att sälarna invaderade kusten har mycket av arbetet handlat om hur man kan skydda bragderna och fiskfångsterna, med sälskrämmor som senaste innovation.

När jag ringer upp Naturresursinstitutets forskningsingenjör Esa Lehtonen en tisdag i april, sitter han tillsammans med sin kollega Roope Lehmonen i bilen på väg mot Nådendal. I Nådendal väntar tre Ace Aquatec US3 sälskrämmor och ett dykarteam. Sälskrämmorna ska ankras på havsbottnen för att stänga ut sälar ur en havsvik. Att utveckla och anpassa sälskrämmor till finländska förhållande hör till de uppgifter som sysselsatt Esa de senaste fem åren. Jobbet med sälskrämmorna har gjorts som en del av det ur Europeiska havs- och fiskerifonden finansierade projektet samarbete mellan forskningen och fiskare (TUKALA).

Lång karriär med redskapsutveckling och sälfrågor

Esa Lehtonen har arbetat hela sitt yrkesliv för samma arbetsgivare. Som nyutexaminerad iktyonom från
Fiskis i Pargas anställdes han år 1986 av Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet för att tillsammans med Petri
Suuronen jobba med redskapsutveckling. ”Viltis” heter numera Naturresursinstitutet (Luke), men i prin-
cip jobbar Esa fortfarande med liknande arbetsuppgifter; det vill säga utvecklande av redskapsteknik. – Då
jag kom till Viltis var första uppdraget att jobba med redskapsselektivitet.

Under senaste årtionden har mycket jobb gjorts för att skydda redskapen och fångsterna från sälarna. Ett
första viktigt steg var utvecklandet av push up- ryssjor, berättar Esa. De nya ryssjorna slog sist och slutligen
igenom väldigt snabbt, på bara några år, då det visade sig att de fungerar mycket bra.

Under åren har Esa hunnit jobbat bland annat med satellituppföljning av säl för att kunna se hur de rör sig
i jakt på föda, undervattensfilmningar kopplat till utvecklandet av olika skyddsmekanismer vid bragderna,
och så vidare. Listan kunde göras lång. En gemensam nämnare för allt jobb Esa gjort och gör är det förutsät-
ter ett nära samarbete med de kommersiella fiskarna.

Som senaste led i att motarbeta sälskador är arbetet med sälskrämmorna. Esa poängterar att både push up
ryssjor och sälskrämmor har gett goda resultat, men de tar inte bort det faktum att det finns mycket säl. Tekniken fungerar endast som ett plåster på såren.

Fiskets roll har förändrats

Esa Lehtonen har som sagt jobbat med yrkesfiskefrågor sedan mitten av 1980-talet. – Jag har sett föränd-
ringen i samhällets inställning gentemot yrkesfiske. I början av min karriär var yrkesfiskarna centrala perso-
ner i skärgården och attityden gentemot dem var uppskattande. Tyvärr får de kommersiella fiskarna utstå
mycket spott och spe nuförtiden säger Esa, inte minst på sociala media.

– Det här hänger naturligtvis ihop med hur samhället utvecklats, fortsätter Esa. Då jag studerade i Fiskis i
Pargas var vi cirka 60 elever och när vi utexaminerades fanns det gott om arbetsplatser att välja mellan. Fis-
keribranschen hade sug och lönsamheten inom fisket var bra, förklarar Esa. Idag är läget ett annat. Fiskarkå-
ren kämpar med utmaningar och minskar. Det har även stormat kring fiskeriutbildningen i Finland. – Utbild-
ning inom branschen behövs fortfarande, men kanske den utbildningen måste se helt annorlunda ut idag än
vad vi är vana vid, för att omvärlden ser så annorlunda ut, funderar Esa.

Nyaste teknik testas i Nådendal

Tillbaka till Nådendal. Sälskrämmorna som idag ska placeras ut representerar nyaste teknik. I stället för
att skrämman placeras på exempelvis en flotta där den drivs av en solpanel, placeras den här modellen av sälskrämma som har som avsikt att stänga ut sälarna ur en vik, på bottnen. Sälskrämman får sin ström från
land via en undervattenskabel.

Sammanlagt sju kommersiella fiskare kommer att dra nytta av försöket. Det är främst fråga om gösfiska-
re. Till försöket hör att fiskarna bokför sina fångster. Den här tekniken testades första gången ifjol på hösten
och de preliminära resultaten var lovande. Nu handlar det om finjusteringar.

Esa berättar att intresset för sälskrämmor är stort bland de kommersiella fiskarna. Ordet har spridit sig
om att sälskrämmorna är effektiva. Problemet med tekniken är dock de höga kostnaderna, även om de
kommersiella fiskarna under den nya strukturstödsperioden har möjligt att få 80 procent stöd för inför-
skaffande av sälskrämmor. En sälskrämma av Nådendalstyp kostar cirka 18 000 euro. I Nådendal har vi
planer på att placera ut sammanlagt fem Ace Aquatec US3 enheter nästa höst för att tillräckligt effektivt kunna stänga av viken.

Skydd av vandringsfisk med sälskrämmor

Under senaste tid har det även diskuterats om sälens inverkan på vandringsfisken vid å- och älvmynningar-
na. På många håll har det till exempel varit svårt att få ihop tillräckligt med moderfisk av sik, och de sikar som fångas uppvisar sälskador.

Esa berättar att man förra hösten för första gången gjorde ett försök med sälskrämmor i Ijo älv. Avsik-
ten var att trygga tillgången på moderfisk för att kunna få tillräckligt med rom. Under senaste år har gråsälen
vandrat upp från havet ända in i älven och upp till dammen. Det här har varit ödesdigert för siken.
Det två månader långa försöket där man placerade ut sammanlagt sex sälskrämmor gav fina resultat. Man
kunde betydligt öka tillgången på modersik.

Vesa Rantanen, verksamhetsledare på Perämeren Kalatalousyhteisöjen liitto, bekräftar att sälskrämmor-
na lämpar sig ypperligt även för att skydda vandrande fisk. Förbundet gjorde förra hösten ett eget pilotpro-
jekt med mobila sälskrämmor i Pyhäjoki. Man fick en tredubbelmängd sikrom insamlat jämfört med tidiga-
re år.

Sälskrämmorna fungerar alltså. Men kostnadsfrågan återstår att lösa. Samt frågan om storleken på sälbe-
ståndet. Samhället har haft ett stort intresse att skydda sälen. Skyddet har nu lett till att både fiskare och
fiskbestånden lider. Vem är det som borde betala för skrämmorna, kan man fråga sig. Vid sidan av tekniken
måste vi kunna föra en diskussion och komma fram till hur stort sälbestånd vårt hav idag och de näringsgrenar beroende av fiske klarar av.

Intressanta samarbetsprojekt

Som alltid då jag gör personporträtt, frågar jag Esa om karriärens tre bästa och tre sämsta. Esa skrattar till och säger att om det skulle ha funnits hemskt många dåliga saker med hans jobb, skulle han nog inte ha jobbat så länge på samma ställe.

I topp hamnar de samarbetsprojekt på 1990-talet som tog Esa till både Alaska och Simrishamn i Sveri-
ge. Det har också varit roligt att jobbet med sälskrämmor gått så snabbt framåt i samarbete med fiskarna.
Att lösningarna verkligen fungerar i praktiken och att även finländska företag hör till dem som saluför den
nya tekniken. Esa nämner också samarbetet med Aalto universitet på sin topplista. Att jobba mångsidigt och
tillämpa modern teknik inom fiske är ett måste för näringen.

Den enda negativa saken Esa kan komma på är att arbetet stundvis tar mycket tid. – Då olika projekt till-
sammans med de kommersiella fiskarna är igång är jag lite som en präst. Alltid anträffbar. Jag funderar om det är så att Esa är lite av en präst för fiskarna även vad kommer till annat än arbetstiderna. En person som
lyssnar, tar problemen på allvar och bäst av allt, kan hjälpa till att hitta lösningar på problemen.

Artikeln har publicerats i Fiskeritidskrift 2/2023.

Text Malin Lönnroth, Centralförbundet för Fiskerihushållning

Foto Roope Lehmonen, Naturresursinstitutet

Beställ Fiskeritidskrift för Finland här