Ett parti abborrar

Gemensam fiskeripolitik och spårbarhet

Artikeln är skriven av Jussi Peusa på Livsmedelsverket
och har ursprungligen publicerats i Fiskeritidskrift för Finland 4/2020 

Är inget nog för myndigheterna? I Finland är livsmedelssäkerheten och livsmedlens spårbarhet av världsklass, likaså de livsmedelsuppgifter som ges åt konsumenterna. Kraven på spårbarhet i den gemensamma fiskeripolitiken (GFP) handlar dock inte om livsmedelssäkerhet, utan om att säkra ett hållbart fiske.

De spårbarhetskrav som kommer från den gemensamma fiskeripolitiken (GFP) handlar inte fiskens livsmedelssäkerhet och därmed möjligheten att till exempel dra tillbaka felaktiga slutprodukter, även om spårbarheten baserad på den gemensamma fiskeripolitiken underlättar detta arbete. Vad är då avsikten och målsättningen med den gemensamma fiskeripolitiken? Jo, kort och gott: att nå och trygga ett hållbart fiske, så att vi har fisk i haven även i framtiden.

Fiskaren är i en särskild viktig ställning för att rätt information går framåt i kedjan. Saknas någon information redan från början, kan den inte tillföras längre fram i kedjan. Avsaknaden av information, det vill säga att man bryter mot bestämmelserna, gäller såväl aktören som inte överlåtit uppgifter, samt den aktör som tagit emot livsmedlet med bristfällig information.

GFP och kommersiellt fiske

För aktörer som innehar fiskeri- och vattenbruksprodukter är spårbarhetskraven i enlighet med GFP mer krävande än de krav på spårbarhet som kommer via livsmedelslagstiftningen. Från havet fiskade eller i havet odlade fiskprodukter ska kunna spåras hos leveranskedjans alla aktörer, från primärproducenten, via förädling och distribution fram till detaljhandeln. Bestämmelserna om spårbarhet av fiskeri- och vattenbruksprodukter enligt Europeiska unionens gemen­samma fiskeripolitik har varit i kraft sedan 2011. I Finland började lagen om ett påföljdssystem för och tillsynen över den gemensamma fiskeripolitiken tillämpas år 2015.

Den spårbarhetsövervakning som GFP förutsätter inleddes i Finland i juni 2020. Det är viktigt att observera att i skillnad till annan lagstiftning, inkluderar GFP-spårbarheten även de uppgifter som ska ges konsumenterna.
Men för att återgå till frågan i ingressen – är inget nog för myndigheterna? Det kan de facto vara så att det inte ännu är tillräckligt. Vad kommer till spårbarheten av partier kan i horisonten anas ett krav på att man aktörsspecifikt måste hantera, överlämna och motta partispårbarhetsuppgifterna elektroniskt. Vad slutresultatet blir, är i skrivande stund ännu öppet på EU-nivå, och lagstiftningsprocessen är lång och komplicerad.

GFP-spårbarhetskrav gäller för

  • levande fiskar, färska fiskar, kyld fisk, fryst fisk
  • kylda eller frysta fiskfiléer och annat fiskkött
  • kylt eller fryst kross eller mjöl
  • torkade, saltade, rökta och halstrade fiskar (i alla former)
  • fiskrom (även saltad rom)
  • pelletar

Då de ovannämnda foremerna av fisk har blivit till foder, eller på annat sätt kommit ut ur livsmedelskedjan, gäller inte GFP-spårbarhetskraven längre.

Grunden för kravet på partispårbarhet finns i GFP

I GFP räcker det inte med ett motsvarande ”ett steg bakåt, ett steg framåt”, som förutsätts av aktörerna i enlighet med livsmedelslagstiftningen. Förutom detta ett steg bakåt och framåt, ska fiskpartier som härstammar från havet kunna spåras till varje aktör i kedjan ner till var partiet fiskats.
Observera! Definitionen på ett parti är annorlunda i GFP än vad det är i livsmedelslagstiftningen. Definitionen kan exempelvis kontrolleras i Oiva anvisningen.

Skillnad mellan fiske till havs och insjöfiske

Kraven på GFP:s partispårbarhet och information om vilket fartyg, när fisken landats och så vidare, gäller uttryckligen och enbart fisk från havet. Krav på uppgifter som ska ges till konsumenter om bland annat artens vetenskapliga namn och redskapstyp, gäller däremot både fisk från havet och insjövatten.
Då man som kommersiell fiskare fiskar i havet och fisken man fiskat går in i livsmedelskedjan, måste man omedelbart ge följande uppgifter till sin företagskund (i princip förstahandsuppköpare) om den fångst man överlåter/säljer:

  • fiskefartygets registernummer och namn
  • artens FAO-kod bestående av tre bokstäver
  • fångstdatum
  • nettovikten per art i kilogram eller i vissa fall styckeantal
  • leverantörens namn och adress (förutsätts vid behov)

I sista hand är det den registrerade förstahandsuppköparen som ansvarar för vägningen av fisken (det vill säga fångsten hen tar emot/köper). Indelningen i partier måste ske senast i samband med förstahandsuppköpet. I det här skedet ska man tillföra ett partispecifikt preciserande id (nummerserie eller annan kod) till partiet eller partierna. Dessa obligatoriska uppgifter som tillförs partiet ska följa med fiskpartiet som spårbarhetsuppgift genom hela leveranskedjan. De uppgifter som ska ges konsumenterna ingår som en del av kravet på uppgifter.
I varje skede av livsmedelskedjan måste man per parti kunna påvisa bland annat från vilket fartyg fångsten kommer. För varje parti måste det finnas minst följande uppgifter:

  • partispecifikt preciserande id (nummerserie eller annan kod)
  • fiskefartygets registernummer och namn (eller från flera fiskefartyg om ursprungliga partiet mindre än 30 kilo)
  • varje arts FAO-kod bestående av tre bokstäver
  • fångstdatum
  • nettovikten per art i kilogram eller i vissa fall styckeantal
  • leverantörens namn och adress

Dessa krav på information gäller den information som ska gå från aktör från aktör – de behöver inte ges åt konsumenten. Det finns en nationell rekommendation om hur man skapar och presenterar ovanstående listning av obligatoriska uppgifter på Jord- och skogsbruksministeriets hemsidor.
Observera att det är fråga om en rekommendation, inte ett krav. Det är i GFP-lagstiftningen för tillfället upp till aktören hur uppgifterna hanteras, överlämnas och förvaras.

Konsumenter ska få uppgifter om både hav- och insjöfisk

Enligt GFP ska konsumenten ges följande uppgifter om fiskprodukter. Detta krav gäller både fisk från hav och från insjövatten.
  • artens godkända handelsnamn och  artens vetenskapliga namn
  • produktionsmetod (odlad eller fångad eller fångad i sötvatten)
  • område var fisken kommer ifrån (t.ex. Östersjön) eller var den är odlad (t.ex. Norge)
  • För färskvattenfisk: fiskens ursprungsland och vattenområdets namn (på noggrannhet av ett vattendrag eller sjö) T.ex. fiskad i sött vatten Finland, Saimen.
  • fångstredskapstyp
  • om fisken är upptinad
  • minsta hållbarhetstid / sista användningsdatum (gäller inte opackad fisk)
Det finns en handbok om de uppgifter man måste ge konsumenten.

En kommersiell fiskare får även sälja fisk fiskad med den registrerade fiskebåten, eller från isen fiskad, direkt till konsumenten. Då är mängden begränsad till 30 kilogram/konsumentuppköp.

Den kommunala livsmedelsmyndigheten granskar

Det är den kommunala livsmedelsmyndigheten, med stöd och styrning av Livsmedelsverket, som från förstahandsuppköpet framåt genom livsmedelskedjan granskar att GFP-reglerna efterföljs. Iakttagelser och misstankar om brott mot GFP-reglerna (i princip att uppgifter saknas) kan framöver i värsta fall leda till överträdelseavgifter på 100 – 10 000 euro för den som inte följer spårbarhetsreglerna, inklusive produktinformation som ska ges till konsumenterna. NTM-centralerna och gränsbevakningsväsendet ansvarar för uppföljningen av GFP-reglerna inom själva fisket. NTM-centralen övervakar fisket till havs och i hamnarna och iakttagandet av anmälningsskyldigheterna gällande fångsterna och fiskhandeln samt upprätthåller register över tillsynen.

Spårbarhet i livsmedelslagstiftningen

Där GFP-spårbarheten ska trygga ett hållbart fiske är livsmedelslagstiftningens syfte att:

  • trygga livsmedelssäkerheten och en säker livsmedelshantering samt att säkerställa en god hälsomässig
  • livsmedelskvalitet och annan kvalitet enligt livsmedelsbestämmelserna,
  • säkerställa att informationen om livsmedlen är sanningsenlig och tillräcklig och att den inte är vilseledande,
  • skydda konsumenten från hälsofaror och ekonomisk förlust som uppstår till följd av livsmedel som inte motsvarar livsmedelsbestämmelserna,
  • säkra livsmedlens spårbarhet,
  • säkra en högklassig livsmedelstillsyn, och
  • förbättra verksamhetsbetingelserna för livsmedelsföretagare.